Bottennoteringen bekräftad – Liberalerna fast under spärren Liberalerna noterar sitt sämsta resultat hittills i SVT/Verians väljarbarometer. Med 1,8 procent av väljarstödet ligger partiet inte bara långt under riksdagsspärren – utan på nivåer som historiskt signalerar systemkris.

Partisekreteraren Fredrik Brange beskriver läget som ”allvarligt” och säger att partiet behöver bli tydligare med vad man vill och varför Liberalerna behövs. Partiledaren Simona Mohamsson talar om behovet av att bli ”mindre ängsliga”.

Men frågan är om problemet verkligen handlar om kommunikation – eller om väljarna redan har dragit en mer grundläggande slutsats.

Ett parti utan egen bärkraft Liberalerna har legat under riksdagsspärren sedan hösten 2022 och har under hela 2025 misslyckats med att ta sig över tre procent i Verians mätningar. Det gör varje månad under spärren mer förödande än den förra.

Opinionsanalytikern Per Söderpalm konstaterar att möjligheten till stödröster minskar för varje månad som går. Det är en avgörande punkt: partiet riskerar nu inte bara att förlora egna väljare, utan också det taktiska skyddsnät som tidigare hållit dem vid liv.

I praktiken har Liberalerna reducerats till ett parti vars existens motiveras mer av regeringsmatematik än av väljarnas efterfrågan.

Systemeffekten av Tidösamarbetet Liberalerna har försökt kombinera två oförenliga strategier: att vara ett litet liberalt identitetsparti och samtidigt fungera som moralisk garant i ett högerblock där Sverigedemokraterna är största aktör.

Resultatet har blivit ett parti som varken uppfattas som avgörande för regeringsmakten – eller som ett trovärdigt alternativ för liberala storstadsväljare. För väljare som prioriterar borgerligt maktskifte framstår Liberalerna som osäkra. För väljare som prioriterar liberal identitet framstår partiet som irrelevant.

Det är ett klassiskt exempel på hur små partier i blockpolitik riskerar att malas ned när de saknar egen kraft.

Panikens politik Mot denna bakgrund framstår partiledningens senaste utspel som defensiva. När partiet slår bottenrekord väljer man att hålla presskonferens om en ny forskningsisbrytare i Arktis – ett sakpolitiskt förslag utan tydlig koppling till väljarnas vardag, och utan uppenbar potential att förändra opinionen på kort sikt.

Samtidigt varnar Mohamsson för Vänsterpartiet och Nato-motstånd. Det är en konfliktlinje som möjligen ger medialt utrymme, men knappast löser Liberalernas kärnproblem: bristen på väljare som upplever partiet som nödvändigt.

När interna röster öppet kräver partiledarens avgång om utvecklingen inte vänder inom veckor, är det svårt att tala om något annat än krishantering.

En strukturell tillbakagång Jämförelser görs nu med Ny Demokratis kollaps på 1990-talet. Skillnaden är att Liberalerna inte imploderar snabbt – utan långsamt förtvinar.

Med bara åtta månader kvar till valet är tidsfaktorn brutal. Varje ny mätning under spärren förstärker bilden av ett parti som inte längre hör hemma i riksdagen. Och när den bilden väl sätter sig hos väljarna är den mycket svår att bryta.

För borgerliga väljare blir kalkylen rationell: varför lägga sin röst på ett parti som riskerar att åka ur – när alternativen finns inom samma block?