Baudin lovar värdighet – men vem bär ansvaret? I en debattartikel publicerad i Aftonbladet slår Tobias Baudin fast att Socialdemokraterna ”står på de äldres sida”. Han målar upp en bild av en äldreomsorg i kris och pekar ut regeringen och Sverigedemokraterna som ansvariga för dyrare läkemedel, pressad hemtjänst och ekonomisk otrygghet bland pensionärer.

Problemet är inte att beskrivningen av problemen saknar verklighetsförankring. Problemet är att historieskrivningen gör det.

Sverige har inte fått en urholkad äldreomsorg, svaga pensioner och otrygg hemtjänst som ett resultat av de senaste årens politik. Det är resultatet av långvariga strukturella beslut om styrning, finansiering och ansvar – beslut som i huvudsak fattats under socialdemokratiskt inflytande, både nationellt och lokalt.

En kris med djupa rötter När Baudin talar om värdighet för äldre talar han som om partiet vore en ny aktör i sammanhanget. I själva verket har Socialdemokraterna haft avgörande inflytande över pensionssystemet, kommunernas ekonomi och välfärdens organisering i flera decennier. Det är under denna period som pensionernas köpkraft successivt urholkats, äldreomsorgen pressats till att bli en låglönesektor med hög personalomsättning och kontinuiteten i hemtjänsten brutits ned.

Att i det läget peka ut Jimmie Åkesson som huvudansvarig för utvecklingen framstår mer som politisk taktik än som seriös analys. Sverigedemokraterna har aldrig haft regeringsmakten. Socialdemokraterna har haft den – ofta, länge och med stort inflytande över just de system som nu kritiseras.

Mediciner, pensioner och systemansvar Baudin lyfter att många äldre tvingas välja mellan mediciner och mat. Det är ett reellt problem. Men orsaken är inte i första hand förändringar i högkostnadsskyddet, utan att pensionerna för stora grupper helt enkelt inte räcker till.

Det pensionssystem som gör detta möjligt är inte ett olycksfall i arbetet. Det konstruerades och förvaltades under socialdemokratiskt ledarskap och har försvarats av samma parti när kritiken vuxit. Om pensionen inte täcker grundläggande levnadskostnader är det ett systemfel – inte ett enskilt budgetår.

Fler miljarder, samma modell I debattartikeln återkommer Baudin till välbekanta lösningar: riktade miljardsatsningar, fler anställda och långsiktigt ökade statsbidrag. Det låter handlingskraftigt, men lämnar centrala frågor obesvarade.

Äldreomsorgens problem har inte främst uppstått för att det saknas pengar eller människor, utan för att krav, uppföljning och ansvar successivt monterats ned. Under år av socialdemokratiskt styre har man sett en utveckling där språkkrav sänkts, bakgrundskontroller luckrats upp och arbetsmiljöer tillåtits bli allt mer pressade – med konsekvenser för både personal och omsorgstagare.

Att då föreslå fler händer utan att tala om vilka krav som ska ställas på verksamheten riskerar att bli en upprepning av samma politik som redan visat sina begränsningar.

När maktpartiet vill låta som opposition Baudins text är retoriskt effektiv, men den undviker den mest obekväma frågan: varför ser äldreomsorgen ut som den gör efter decennier av socialdemokratiskt inflytande?

Att tala om värdighet samtidigt som man vägrar ta ansvar för sitt eget facit är en välkänd strategi. Men värdighet mäts inte i debattartiklar. Den mäts i trygg vardag, fungerande omsorg och pensioner som går att leva på.

Efter 40 år av avgörande inflytande räcker det inte att peka finger. Då krävs självrannsakan. Att låtsas vara opposition mot sitt eget system är – oavsett retorik – det verkligt ovärdiga.