När staten lär oss att räkna hudfärger får vi inte bli förvånade när människor gör just det Debatten om SIA-glassens reklamkampanj, där en svart man och en vit kvinna porträtteras som föräldrar i en svensk familj, har blossat upp igen. Den här gången är det ingenjören och samhällsdebattören Josefin Utas som sätter fingret på vad som skaver – och varför reaktionerna är så starka. I en krönika hos Riks.se riktar hon svidande kritik mot den statligt uppmuntrade idén att ”normkritik” kräver tillrättalagd verklighetsbeskrivning.

Från spegling till manipulation Utas menar att kritiken mot reklamen inte uppstod i ett vakuum. Tvärtom är den ett symptom på ett samhälle som lärt ut att vi ska räkna hudfärger och kön – i jämlikhetens namn. Genom projekt som Vidga Normen, Schyst.se och SCB:s egna riktlinjer för ”normkreativa” bilder, har staten – med hjälp av EU-medel – aktivt drivit fram en tillrättalagd verklighet där representation går före realism.

Reklam som avviker från människors vardag riskerar att uppfattas som propaganda, menar Utas. Det är inte att människor är ”rasister” – det är att de känner sig manipulerade.

En ny norm – där normkritiken blivit norm Utas noterar att den bild av verkligheten som nu blivit vanligast i reklam – den svarta mannen och den vita kvinnan – i sig är en ny norm. Medan andra konstellationer är frånvarande, har just denna blivit överrepresenterad. Det skapar, enligt Utas, en känsla av regisserad enformighet, och därmed också ett växande motstånd.

”Alla aktörer idkar så mycket normkritik, på samma sätt, att de skapat en ny norm”, skriver hon. Resultatet blir, ironiskt nog, just det som staten säger sig vilja motverka: grupp mot grupp-tänkande och ökade konflikter.

Den kränkta blicken – lärs ut i skolan Det handlar inte bara om reklam. Enligt Utas börjar detta redan i skolan, där elever lär sig att analysera bildspråk utifrån identitet, kön och hudfärg – och där upplevelsen av brist på representation tolkas som ett övergrepp. Krönikan pekar på hur detta ”kränkthetstänkande” göder känslan av orättvisa, och gör varje samvaro till en potentiell konfliktarena.

”Som man sår får man skörda”, avslutar hon. I sin X-kommentar till krönikan beskriver hon reklamen som ett exempel på hur välmenande kommunikatörer och staten försöker skriva om verkligheten.