Från bomber till mötesrum Efter USA:s och Israels attacker mot Iran och den efterföljande upptrappningen i regionen kallade EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen till ett särskilt möte.
”Following the ongoing situation in Iran, I am convening a special Security College on Monday. For regional security and stability, it is of the utmost importance that there is no further escalation…”, skriver hon på X.
Budskapet är diplomatiskt och fokuserar på att undvika ytterligare eskalation.
Men reaktionerna lät inte vänta på sig.
”En parodi på sig själva” Chang Frick, medieprofil och opinionsbildare, gick hårt åt EU:s agerande:
”EU är en jävla parodi på sig själva. Världen förändras genom krig och konflikter… Och EU svarar med möten och ordbajseri.”
Han menar att unionen återigen visar sin oförmåga att agera kraftfullt i säkerhetspolitiska kriser.
Kritiken bottnar i en återkommande uppfattning: att EU i avgörande ögonblick reduceras till en plattform för deklarationer snarare än en geopolitisk aktör med faktisk handlingskraft.
Makt utan muskler? Frågan är större än en enskild konflikt.
EU beskriver sig gärna som en ”geopolitisk kommission”. Samtidigt är unionens militära kapacitet i praktiken beroende av medlemsstaterna – och ytterst av Nato.
När USA och Israel agerar militärt, och när Iran svarar, hamnar EU i en roll där diplomatiska uttalanden är det främsta verktyget.
För kritikerna framstår detta som tandlöst.
För försvararna är det just diplomati och avspänning som är unionens uppdrag.
Ett återkommande mönster Detta är inte första gången EU anklagas för att vara reaktiv snarare än proaktiv.
Under tidigare kriser – från Ukraina till Mellanöstern – har Bryssel ofta samlat till extrainsatta möten, utfärdat skarpa formuleringar och diskuterat sanktioner.
I vissa fall har det följts av konkreta åtgärder. I andra har processen uppfattats som långsam och byråkratisk.
Kritiken handlar därför mindre om ett enskilt möte och mer om en upplevd struktur: en union byggd för reglering och kompromiss – men inte för snabb maktprojektion.
Ordens Europa I en värld där stormakter agerar militärt och där maktbalanser förändras snabbt, ställs EU inför en identitetsfråga.
Är unionen i första hand en ekonomisk och normativ makt – vars styrka ligger i lagstiftning, handel och diplomati?
Eller vill den vara en geopolitisk aktör som kan påverka händelseförloppet i realtid?
Chang Fricks kritik sätter fingret på den frustration som många känner: att EU ofta talar i termer av ”regional stabilitet” och ”avspänning”, medan andra aktörer agerar.
Symbolpolitik eller stabilitet? För vissa är von der Leyens besked ett uttryck för ansvarstagande – att samla säkerhetskollegiet är ett sätt att koordinera medlemsstaternas respons.
För andra framstår det som ännu ett exempel på en politisk kultur där mötet i sig blir budskapet.
När världen förändras genom krig, är frågan om möten räcker.
Och det är just den frågan som nu driver kritiken mot Bryssel.
