Riks ger sig på Aftonbladet I ett uppmärksammat inslag har Riks publicerat en video med titeln: ”Aftonbladet har publicerat årets mest korkade artikel – se sågningen”.

I programmet raljerar programledarna över en debattartikel i Aftonbladet där en legitimerad psykoterapeut argumenterar för att Sverigedemokraterna utgör ett hot mot demokratin, med psykologiska resonemang om ambivalens, narcissism och utvecklingsstadier.

Riks avfärdar artikeln som pretentiös och intellektuellt bristfällig, och driver tesen att det är problematiskt när en yrkesverksam terapeut psykologiserar politiska åsikter och implicit beskriver politiska motståndare som omogna eller sjuka.

Tonläget är hårt. Satir blandas med polemik. Personangrepp förekommer.

Men fenomenet i sig är kanske mer intressant än själva sågningen.

Ett nytt medielandskap Att medier kritiserar makthavare är självklart i en demokrati.

Att medier kritiserar andra medier är inte heller något nytt – men det har blivit betydligt vanligare och mer öppet konfrontativt.

Traditionellt har etablerade redaktioner haft ett slags tyst överenskommelse: man granskar politiken, näringslivet och myndigheterna – men sällan varandra med samma aggressivitet.

Den tiden verkar vara över.

I dag är mediescenen fragmenterad. Nya aktörer konkurrerar om publikens förtroende. Gränsen mellan journalistik, opinionsbildning och politisk aktivism är mindre tydlig än tidigare.

När Riks går till frontalattack mot Aftonbladet är det inte bara en polemisk video. Det är också ett tecken på att mediebranschen själv blivit en politisk arena.

Branschsvaghet – eller transparens? Det finns två sätt att tolka utvecklingen.

Den ena tolkningen är att detta blottar en svaghet.

Om det finns saklig grund för kritik – om psykologer i rikstäckande tidningar beskriver politiska meningsmotståndare som omogna eller patologiska – då riskerar det att underminera förtroendet för både journalistik och expertis.

När medier uppfattas som partiska eller ideologiskt drivna, öppnas dörren för aggressiv motkritik.

Den andra tolkningen är att detta är en naturlig följd av ett mer pluralistiskt medielandskap.

När informationsmonopolet bryts, uppstår konkurrens – och konkurrens innebär granskning även av dem som tidigare satt i tolkningsföreträde.

Det var just denna dynamik som Henrik Jönsson beskrev i sin senaste video: en konflikt inte bara mellan höger och vänster, utan mellan nya och gamla medier.

Psykologisering av politiken Den ursprungliga debattartikeln som Riks angriper rör en känslig fråga: är det legitimt att använda psykologiska teorier för att analysera politiska partier och deras väljare?

Att analysera idéer är en sak.

Att antyda att meningsmotståndare drivs av bristande mognad, narcissism eller primitiva försvarsmekanismer är något annat.

Historiskt har politisk patologisering varit ett kraftfullt – och farligt – verktyg. När motståndare förklaras som sjuka snarare än felaktiga, flyttas debatten från sak till person.

Det är därför reaktionen blivit så stark.

Ett symtom på större polarisering Riks raljerande ton kan avfärdas som grov eller oseriös.

Men att reaktionen överhuvudtaget uppstår visar något större: förtroendet mellan medieaktörer är lågt, och publiken är redan uppdelad i parallella informationsvärldar.

När medier öppet förlöjligar varandra är det ett tecken på att kampen om legitimitet har blivit central.

Frågan är inte bara vem som har rätt i sak.

Frågan är vem publiken uppfattar som trovärdig.

Mediernas självförtroendekris Kanske är den mest intressanta frågan denna: Om mediekritik numera är en del av medieinnehållet – vad säger det om branschens självbild? Är det ett sundhetstecken att även journalister granskas hårt? Eller är det ett symtom på att det gemensamma offentliga samtalet har splittrats i konkurrerande läger där varje redaktion talar till sin egen publik?

Oavsett tolkning är en sak tydlig: Striden står inte längre bara om politiken. Den står om vem som får definiera verkligheten.